Utmanare

Allmän Information

• Inför gästabudet på söndagen skall alla ha medeltida gästabudsklädsel, vilket kan lämpligen kan förberedas vid möten under våren.
• När lägeranmälningarna har kommit in, blir ni indelade i byar för att kunna planera och samordna köks-/lägerutrustning.

Inbjudan

Under detta mörka himlavalv i de frusna vattendropparnas tid, står jag på Trollkyrkans högsta stenhäll och ser utöver Görtiven.

Jag, rövarkung Ramunder, sträcker mina armar över skogar och sjöar i mitt magiska rike för att delge alla mitt budskap. Jag uppmanar alla rövare att förbereda er på den ljusa tidens möte vid Tingvalla.

Medan den bitande vinden sveper om min mantel och den vita kristallen faller från himmelen för att täcka mitt rike skall mitt budskap färdas från mun till mun genom Vitsandsgrottorna upp till Skamlösadalen över Getaryggen vidare till Stora Olas öga ned genom Vargaklämman och åter till Trollkyrkan.

I er finaste rövarmundering skall ni komma från rikets alla småläger trummande på era trummor och bärande på era släktfanor vajande i vinden.

Ni skall bo i byar under tiden vid Tingvalla. Mina byfogdar kommer att vaka över var sin by så att frid kan råda. Alla byfogdar lyder under rövarhövdingen Ura Kaipa som löser alla konflikter med sitt svärd.

Tiden fylls av gästabud, marknad och folkräkning, men ni kommer även att få pröva på era färdigheter i hantverk och bågskytte, njuta av solen vid vattnet och på bergets branta sidor söka fotfäste.

Borri, borri, mina rövare, vi ses i början av skördemånaden.
Jag, Ramunder, har talat.

 

Bakgrund

Långt borta i norr bland de dimhöljda bergen i Fylke härad låg en ödslig dal, Gäddalen. I dalens mitt står en ensam vithårig man, knappt synlig i den vita omgivningen.

Fulkefar Fu blundar och lyssnar, han uppfattar endast en svag skiftning i den framstormande vinden. Han öppnar ögonen – han har bestämt sig. Rundskallarna skall åter ut på en lång vandring, för att sätta den Gyllene Staven på spel...

I det tidiga gryningsljuset svävar två vithövdade kungsörnar över det bergiga, skogsklädda landskapet. De svävar fram på vinden från söder och spanar över det väldiga området som är deras revir.

De svävar österut och skogen öppnar sig för en stor och mörk sjö, som människorna i trakten kallar Flikenvattnet. Vid den södra änden av sjön, där skogen gett vika för en stor gräsbevuxsen glänta, ser örnarna en grupp människor och rök som ringlar mot himlen från en lägereld. Örnarna känner genast igen Bergsfolket som bor i trakten – korta kraftiga svartmuskiga män med den typiska gråsvarta läderklädseln. Bergsfolket lever på järnframställning och bedriver handel med många olika stammar.

Örnarnas blickar sveper över landskapet på jakt efter föda och registrerar allt som rör sig på marken. Plötsligt upptäcker de något i skogen vid sjöns nordöstra kant. Det är en lång karavan som sakta rör sig söderut. Karavanen består av hästar och människor, män och kvinnor iklädda skinnstycken av ren. Det som utmärker dem mest är ändå deras ovanligt stora och runda huvuden. Rundskallarna har varit på vandring länge och i täten har den gamle kutryggige mannen med sin långa stav envist vandrat hela tiden. Mannen är den legendomspunne schamanen Eirik Erk.

Bakom karavanen, på betryggande avstånd för att ej bli upptäckta, lufsar och gungar ett antal lurviga figurer fram under ett svagt mumlande. De är alltid på sin vakt, beredda att snabbt kunna försvinna in i skogen.

I nästan samma ögonblick har örnarna upptäckt en smal strimma på sjöns västra del. En strimma som sakta växer ut från flodmynningen. Det är ett stort antal kanoter som sakta glider fram över vattnet. Örnarna sveper ner över sjön för att spana in dessa underliga farkoster. I dessa trakter färdas man endast på vatten om man skall korsa en flod och då använder man timmerflottar.

I fören på ledarkanoten står en stor skäggig karl iklädd vargskinnsväst och bäverbyxor. Med små gester ger han signaler till de övriga kanoterna hur de skall manövrera sig fram. Mannen är Ramunders rövarhövding Ura Kaipa.

Mitt bland kanoterna färdas Ramunder själv, sittande på en tron uppbyggd på två stora kanoter, så kallade långkanoter.

Örnarna gör några slag med sina breda vingar och stiger sakta uppåt rymden, fundersamma över vad allt detta förebådar.

De båda grupperna rör sig målmedvetet mot den öppna platsen vid södra änden av sjön samtidigt som de första solstrålerna skjuter fram över trädtopparna och träffar den spegelblanka vattenytan.

Den första dagen har börjat.